Lewenhaupts

Och så den där typen jag, här är jag, just nu ser jag mina fingrar blippa på bokstäverna på ipaden som formulerar ord på bloggen. Egentligen borde jag inte tänka på vem jag är och min framtid för det ger mig bara en oerhörd prestationsångest. Det är sant. Vet inte riktigt när de började men tror de va i gymnasiet, så fort jag tänker på vad de ska bli av mig , eller i 70% av fallen så får jag prestationsångest.

Imponeras av de (missförstå mig rätt) som nöjer sig med samboliv i lägenhet , barn och hund i tidig ålder. Varför kan inte jag  också bara nöja med läget, träffa en kille och veta att man vill dela vardagslivet med den personen.

Personligen  är jag sån som :

1 får panik när jag tänker på ett förhållande.

2. Är livrädd för att hamna i en lägenhet med pojkvän hund o barn

3. Gå en utbildning ta bästa jobb i dagsläget o ha samma rutiner dag ut och dag in är en mardröm.

Med detta menar jag inte att jag tycker illa om, eller underskattar de personer som lever dessa liv, utan tvärtom. Imponeras över dom! Jag undrar själv vad för liv jag e på jakt efter.. De visar sig vart jag hamnar, i dagsläget som det ser ut drömmer jag otroligt mycke. Drömmer varje dag, både återkommande och nya..

Godnatt finingar